linditae

Idag är det 5 veckor sedan jag var på förlossningen! Tiden går jätte fort! Tänkte berätta lite hur dagen D var och även kvällen innan och dagen efter.

 

Torsdagen den 4:e oktober vaknade jag vid ca 9 tiden. Kände inga värkar eller nått då. Denna dag var det ju kanelbullens dag, så Paulina kom ner med bullar och jag fixade kaffe. Vi fikade och pratade länge. På eftermiddagen sen så åt jag lite och sen följde jag med hannah när hon skulle handla lite mat. Kommer sen hem och lagar lassange till mig och Mike. kvällen sen bestod av tv-tittande. Under programmet halv åtta hos mig börjar jag känna att det värker lite små stunder som kom och gick. (Visste ju inte om det var värkar på riktigt eller om det var sammandragningar). Det fortsätter under kvällen och det blir allt mer och oftare, så jag börjar klocka lite då å då för att veta. Senare på kvällen ca kl 9 så berättar jag för Mike att det känns som värkar men att jag inte var säker. Vid halv elva, elva gör jag mig redo för att gå till sängs, tog en snabbdusch innan för jag var så varm. Samtidigt börjar värkarna bli lite starkare och det var otroligt skönt med en dusch! Försöer sova men det går inge bra, vid tolv är jag fortfarande vaken och då bestämmer vi oss för att ringa förlossningen och höra vad dem tycker. Fick det svar jag hade väntat mig att jag skulle stoppa i mig alvedon och ipren och försöka vila. Jag försökte med det, men vid kl 1 gick det inte, det gjorde bara mer och mer ont! Så då ringer vi igen och jag säger att det börjar göra fruktansvärt ont, så då säger hon att kom in så får vi titta. Vi klär på oss och tar med packande väskan och påsen med allt godis som jag hade köpt. Vi kom in vid ca 2 tiden och blev undersökta. Jag ville verkligen inte bli hemskickad och trodde jag skulle bli det men vi slapp det. Jag var öppen 3 cm och eftersom vi hade en bit att åka och sen att det var rätt lugnt på förlossningen, inte så många inlagda så fick vi stanna! Vi fick ett rum och jag försökte sova, men fick ingen sömn alls under natten/morgonen. Mike satt i fåtöljen och halvsov då å då.

 

På morgonen gjorde värkarna verkligen mer ont och jag kunde inte förstå hur mycket till smärta det skulle kunna bli eftersom det gjorde förbannat ont, men samtidigt så fattade man hur fan kommer smärtan vara om några timmar och sen under själva förlossningsarbetet om det gör så ont så man vet inte vart man ska ta vägen. Jag fick testa luftgasen på morgonen och jag tyckte inte den hjälpte eller om jag inte fick in någon bra teknik, för jag tycker jag varken blev snurrig eller nått annat. Försöker iaf en stund med den men sen spyr jag av den så då vill jag inte fortsätta. Jag fick också bada i  40-60 minuter och det var verkligen besvärligt när en värk kom och man låg där. Mina värkar var oregelbunda enligt barnmorskorna men detr tyckte ju inte jag så klart., de kom så ofta, ibland var det inte ens 1 minut emellan. Jag fick även akupunktur, så jag hade 5 st nålar i huvudet, ovanför pannan precis. Det var rätt skönt och man kännde sig lugnare men smärtan på värkarna gick ju inte bort! Fick bara ha det i 1 timme också och sen ville de att jag skulle ta luftgasen igen men jag var så rädd för att spy. Jag fick ju även ligga med dropp. Säger sen iaf att jag orkar inte mer, för jag visste knappt vart jag skulle ta vägen och typ  började böla vid de värsta värkarna. Så de började göra i ordning för att jag skulle få epidural, men fick använda lustgasen medans tills bedövningen började värka. Läkaren kom in som skulle lägga bedövningen i ryggen och jag låg så stilla som man bara kunde (måste det eftersom det är en lång nål som ska in i ryggen), jag klarade det men vid en värk så var jag tvungen att säga till så han tog en paus. Tror det var tur att jag inte såg nålen hur lång den var, för Mike berättade sen när allt var över hur jäkla lång den var och kan inte fatta då att man har haft den i ryggen, men iaf, det gjorde inte så ont att ta den, värkarna gjorde betydligt mer ont.

 

När bedövningen börjar göra lite nytta så kan jag säga att det var som att komma till himmelriket. Fy så skönt det var att inte känna en ända värk, som innan, så då var det ju inga problem alls. Tiden går och blir öppen 7 cm och de tar hål på mitt vatten, så titt som tätt rann det vatten ur mig. Klockan blir mer och tror kl är vid ca 1 nu och jag är öppen 10 cm. Tiden rullar på och jag ska börja krysta, vilket är väldigt svårt med epidural för man känner typ inte när man får en krystning. Men jag försökte slappna av så gott som det gick och kände efter, så det gick bra. Smärtan var ju trots allt där ändå när det var under själva förlossningen. Det sved som bara tusan och jag är glad att jag tog epidural, för annars hade jag nog dött. Jag hade tänkt att inte ta den, utan bara försöka med luftgas, jag är rätt envis och sa till Mike du måste peppa mig så att jag försöker så länge jag kan utan epidural, men det gick verkligen inte trots min envishet. Mike är vid min sida hela tiden och det gjorde så ont! Trodde inte det skulle göra så ont som det gjorde när man hade epidural, så jag kan inte föreställa mig hur det är att inte ha bedövning alls! Mike ger mig lite saft då och då för att jag ska få energi och jag håller hans hand så hårt jag bara kan när jag krystar. När huvudets var ute en liten bit så kommer jag ihåg hur de frågade om jag ville känna, men NEJ,, det vågade jag inte, jag ville bara få det överstökat. Det tog lite tid med huvudet och fler personal kom in i rummet, även en läkare. De diskuterade om de skulle hjälpa mig med att sätta på droppet igen för att underlätta för mig, men helt plötsligt går det så fort och ungen var snart ute. kl 14:50 kom hon ut. Känslan när hon var ute försvann verkligen all smärta och det gjorde inte ont ängre. Jag vänder mig om och ser ungen och säger till Mike, att det är en tjej!! Han svarar va! En tjej?!! Han såg inte könet på engång för han var på andra sidan av mig så han kunde inte se på en gång då jag såg. Så den 5 oktober 14:50 ploppade min dotter ut till världen! Jag var väldigt rädd för att spricka och barnmorskan skulle hjälpa mig under förlossningsarbetet att göra allt för att jag inte skulle göra det. Jag frågade direkt och honn sa det ser inte ut som det, och hon berättade också att jag blödde väldigt lite då hon kom, vilket inte var så vanligt, man brukade blöda mer tydligen.

 

Tiden går och jag ska ju försöka få ut moderkakan, vilket inte går alls. Livmodern hade dragit ihop sig så snabbt och ville inte släppa ut moderkakan. Efter 35 minuter bestämmer de sig att jag skulle få opereras för att den skulle komma ut, den måste ut helst inom 1 timme. Så läkare kom och de sprutade in massa massa bedövning där jag hade epiduralen, mycker mer än vad man får vid förlossningen, för då kan man ändå röra benen, vara uppe och gå och så vidare. Det kunde jag inte nu, blev helt förlamade från midjan och nedåt och hade ingen känsel för fem öre. Mike fick ta hand om våran dotter och läkarna började rulla iväg mig med sängen. Lite som på film när man ser hur de springer/går fort med sängen i korridorer och patienten baraligger i sängen och ser lampor uppe i taget, som passeras hela tiden. Så det var lite kul att tänka på film helt plötsligt då. Vi åkte upp någon våning och där var det hur mycket folk som helst, fattade inte varför det var typ 10 pers där inne när det ändå barra var 2-3 personer som gjorde nått. Jag var vaken hela tiden och precis när hon ska börja där nere så sa hon jaha här kom den ut. Det var skönt så hon behövde inte gå in som de skulle göra och "operera" bort den. Däremot så fick hon sy lite på insidan och sen satte hon in en katet, eftersom jag inte skulle få tillbaka känsel i benen på över två timmar och då inte heller skulle kunna gå och stå på mer än två timmar så fick jag det så att kisseriet skulle lösa sig. Tittade runt omkring mig när jag låg där medan de höll på och bredvid mig till höger ser jag nått konstigt ligga på ett bord inte så långt ifrån. Då frågade jag är det där moderkakan?! Och en personal kom fram, nej men förlåt du kanske inte ville se den, och jag sa äh det är ingen fara nu har jag ju sett den. Hade de frågat om jag hade velat sett den innan jag såg den så hade jag säkert sagt nej, men det var inte så äckligt som jag trodde, eller jo lite. Den var jätte stor, trodde den skulle vara en tredjedel av storleken som den var men icke, utan den var gigantisk. Efter en halvtimme från det att jag kom upp så var jag nere på rummet igen där Mike satt i fåtöljen och myste med henne på bröstet.Under tiden jag var förlamad i benen så fick jag inte äta heller, så jag hade i stort sett inte ätit sedan från morgonen och nu var kl över fem på eftermiddagen. Hade bara fått i mig lite godis och dricka under dagen. Så jag var så hungrig men fick inte äta, vilket var lite små jobbigt. Vid åtta halv nio fick vi in smörgåsar och dricka på en bricka med en flagga, förns då fick jag äntligen äta :)

 

Vid kvart i nio gör de oss i ordning för då skulle vi få komma upp till BB och få ett rum där. Så lite efter nio fick vi ett nytt rum och vi hade en liten tv på rummet så vi kunde se lite av första programmet av X-factor. Vid elva försökte i sova för natten. Men den natten sov jag nog endast en timme totalt. Det gick inte att sova och hon ville helst ligga på brsötet på en för att få värme och då kunde jag verkligen inte sova ifall man skulle somna och hon skulle glida ner på sidan och ner på golvet, så jag var vaken mest och tittade på tv och på mobilen. Fick sova en timme på lördags förmiddagen, från elva till tolv, det blev min sömn! Så från torsdags morse tills lördag kväll sov jag endast två timmar, vilket gjorde att man var rätt slut. Fast de på operationen tycker jag var väldigt pigg för att inte ha sovit nått för de frågade om jag hade gjort det och då sa jag inte sen igår morse, men tror jag var så övertrött att jag blev speedad istället och inte såg så trött ut som jag verkligen var innerst inne. På lördags eftermiddagen vid kl 4 så går vi ner till webbisar och tar kort där, sen så åkte vi hem till mina föräldrar och bodde där i några dygn. Det är jag väldigt glad för att vi gjorde för att bli lite ompysslade själva, slippa laga mat och sånt! :) Ja så såg dagen D ut när lilla Minella kom till världen!  5 dagar efter det beräknade datumet så 40+5 då var hon redo :) Måste säga att det var rätt häftig upplevelse, och nu i efterhand så kommer jag inte ihåg hur smärtan var alls utan minns bara att det gjorde ont!